Det jag tror att jag gör när jag cyklar i skogen

Kära lilla blogg

Pappaharinteglömtbortdighanharbaraliteförmycketattgörajustnumensnartbordealltlugnanersigochdåskavigöramysigasakertillsammansigenokej?!

Nordamerikansk poesi

möter svensk rationalitet och alla mina Feng Shui-ambitioner följer med tårarna som lämnar min blödiga kropp.

Bokstäverna Å Ä Ö

Och de svenska kommuner som allra mest avskyr Internets brist på dem:

Hörby
Mönsterås

Morgonminnesförlust

-naturens sätt att hindra oss från att vakna skrikande.

Två dyngraka skinheads i blöjor planerar ett inbrott

Gästblogg

Titel: "Kuk på bil (in excelsis)"
Konstnär: Okänd

Denna snöteckning från tidig Twitterperiod är ett mästerverk inom falloskonsten. De böjda linjerna vittnar om influenser från postpubertalismen och, förstås, Cézanne. Det är också ett fantastisk exempel på "pung i profil"-problematiken som konstnärer har brottats med i århundraden. Här har konstnären i fråga använt sig av den populära dubbeltestikeltekniken och för säkerhets skull skrivit "KUK" under så att det inte ska råda några tvivel om vad konstverket föreställer. En teori som växt fram på senare år är att KUK helt enkelt är initialerna till dadaisten Krist-Ulv Kaiserslautern.

Simson förtydligar: Ovanstående är alltså snott från Facebook och en av mina absolut närmaste bekanta. Han är en mycket rolig man som enligt mig borde börja blogga. Är det bara jag som tycker att det är dags för denne humorist att dela med sig till fler än bara sina vänner på Facebook?

Världens roligaste ljud

Jag anser mig vara rätt jäkla bra på att släppa väder.

I de inofficiella pruttvärldsmästerskapen i Breckenridge, Colorado 1993 lämnade Australien, Nya Zeeland, Skottland, Japan och värdnationen USA walk over till mig. Japanen bugade djupast och dubbade mig Fart King. 

Jag har försvarat min titel framgångsrikt sedan dess. Jag har skrikfjärtat en hel natt för en kompis i en liggvagn på väg till Riksgränsen bara för att vid ankomst upptäcka att det i hemlighet klivit på fyra tjejer under natten.  

Jag har brakskitit omkull en barnvagn med ett barn i på Götgatsbacken i Stockholm. Oavsiktligt efter en väns plötsliga utfall med en plastgaffel men ändå. Tänk på det nästa gång du går förbi Pocketshop för det var där det hände.

Min flatulens har alltid imponerat mer på öron än på näsor. Det är ett himla tryck helt enkelt. Ställ mig på en trottoar med sand på och jag kan förflytta mig framåt flera decimeter utan att lyfta på fötterna. Mitt liv går följaktligen mest ut på att lirka ut gas ur min kropp utan att det hörs. Men kung är jag.

Konkurrens finns dock ibland där man minst anar det och The Fart King har ännu inte hämtat sig efter en trevlig brunch nyligen där hans svägerska, en helt vanlig milf från Uppsala, släppte en så hisklig äggmök att Montazami-tofsarna i taket på Scandic Malmen krullade sig. Sen skyllde hon på sin yngsta son.

Jag bugar mig ödmjukt och abdikerar.

Thank God It's Friday

Trevlig helg önskar jag och det här irländska radioansiktet som med all önskvärd tydlighet demonstrerar en urgammal sanning. Har du inte utseendet eller pengarna men ändå vill hänga med de snyggaste tjejerna i skolan så får du helt enkelt starta ett band. Bäst just nu enligt mig. Varning för sittdans om du befinner dig på en plats där man sitter ner. 

Lösningen på allt

I mitt förra inlägg uppskattade många en reklamfilm för den svenska uppfinningen säkerhetsbältet. Idag står en annan uppfinning i fokus. Ursprung oklart men jag skyller av gammal vana på US and A. Bilderna är garanterat därifrån.

Här sitter så en broder och läser vår klubbtidning Cala Fläcken. Samtidigt testar han iGrow, den första laserhårhjälmen med ett riktigt modernt namn. Det här är rätt väg att gå; kämpa emot det genetiska lotteriet med all tillgänglig teknik och förbered dig samtidigt på att allt går åt helvete.

Mina kollegor på Balding Blog är eld och lågor över iGrow:

"And it looks so classy! Any regular reader to this site knows how I feel about the laser hair therapies that make big claims with little to back it up, but this one goes a step further by including headphones and an Apple computer style iPhone/iPad/iPod naming convention."

Aldrig förut har någon sett fram emot ett paket i posten som jag gör nu.

Fram med näsdukarna

Om du bara tänker se en reklamfilm i år. Se den för tårarna, skrattet och dess oändliga briljans skull.

Alla ska med!

http://www.metro.se/noje/lady-gaga-jag-tappar-haret/EVHkcu!fgS6XYwOj5s2/

Riktigt svåra saker

Einsteins relativitetsteori
Raketforskning
Strängteori
Kösystemet på Max hamburgerrestauranger

Och kom inte och säg att Stephen Hawking rullar in och ut på fyra minuter bara för att han har ett eget sugrör. Det är för att han är ett geni.

Öppna kontorslandskap

Jag trivs bäst i öppna kontorslandskap
Nära skrivar´n vill jag bo
Elva månader om året
Så att själen hålls i schack
Jag trivs bäst i öppna kontorslandskap
Där klyschorna får fart
Där KPI står högst i kurs
Och prestation är allt
Där brygger snabbt en automat
Kaffet i min pappersmugg
Man dricker det av överlevnadsskäl
Till ljug och vetekrans
Jag trivs bäst i öppna kontorslandskap
Nära skrivar´n vill jag bo

Jag kan inte

sluta tänka på avståndet mellan vagn och plattform.

Praktikant for president

After work. Ung kvinnlig säljsektspraktikant infiltrerar samtal. Perfekt svenska efter blott tre år i Sverige. Håller hårt och länge på sin nationalitet. Sannolikt hennes grej och del av hennes personal branding. Utdrag ur samtalet:

El Chileno: -Det är ju stora kontraster i hur folk lever i Chile, åker du bil i 30 minuter så får du se typ allt.
Praktikanten: -Vadå, är Chile så litet?

--------------------------

Skribenten: -Det är ju rätt ensamt att bara hålla på och skriva saker, jag saknar mina kollegor.
Praktikanten: -Vadå, har de gått?

Hon var från Schweiz.
Om några år är hon din eller min chef.

Dagens eko 17 mars 2012

"FN:s säkerhetsråd funderar på att göra allvar av planerna på att sätta sig ner och diskutera ett eventuellt flygförbud över Libyen."

Talang 1944

De här brudarna hade spöat alla även i årets tävling, men frågan här är nu vilken av filmerna som är läskigast? Den första där du tror att detta bara är ännu en av alla trestämmiga låtar om solid potatissallad varpå inget annat än helvetet brakar löst efter cirka 55 sekunder. Eller är det den kortade varianten som försöker vara läskig som är läskigast?

Själv är jag kluven men håller med en kommentar på YouTube som menar att efter finalen med en trevägs mobil 69:a så har jag nu sett allt på Internet.
Sweet dreams.

Tokyobörsen

Hörde jag rätt?
Och var det fler som hörde?
Igår, i slutet av ekonominyheternas förfäran över tsunamins negativa inverkan på den globala ekonomiska tillväxten så inflikar korren på plats i Japan:


-Fast det här är nog det sista som det japanska folket tänker på just nu.

Word.

The soundtrack of my life

Death. Med en låt inspelad 1975.
Även punken stal vi från de svarta visar det sig. Läs hela sagan här.

Qvinnan i mitt liv

I bil när vi passerar restaurang Indian Restaurant:
-Åh, kolla där har de indiansk mat, undrar om det är gott?

Buffalo Tikka Masala, anyone?

Högst upp i Rockefeller Center, NYC:
-Åh, kolla där borta är Fritidsgudinnan!

Den bästa gudinnan någonsin.
Och den bästa qvinnan.

En masspsykos vid namn semlan

Idag når Sverige sin kulinariska klimax i och med Fat Tuesday då vi alla bara äter mellanmålsbullar (så hette de på min skola) med grädde och mandelmassa i och kokain piffigt siktat över toppen. Jag tror inte att det var kokain på semlorna sist jag åt en men det måste ha hänt en del i frågan sen tidig kritaperiod, hur annars förklara psykosen omkring oss. Så jävla gott är det inte.

En snabb koll med byalaget (facebook) ger också vissa indikationer på att somliga bara äter semla för att man ska. Andra är överlyckliga för att Fat Tuesday innebär carte blanche för hejdlöst svullande inför andras ögon. I 364 dagar har dessa personer smusslat med sin semmelkartong inför kollegor och familj men idag smäller det. Idag är det mer än okej. Det anses suspekt att inte göra det.

Där har vi en intressant dag att införa förresten: Pervodagen, där alla förväntas vara sig själva för en dag. Casual Friday with a twist liksom. Man kommer in på jobbet och i receptionen sitter denna dag en dominatrix i läderraffset och fuck me boots med piskan redo. Hon undrar strängt varför jag inte har tagit med mig min perversa läggning idag. Jag ignorerar hennes fråga med ett spefullt leende och när jag passerat henne inser hon vilken lurifax jag är. En buttplug med hästsvans syns ju inte framifrån! 

Som den vakne läsaren listat ut är jag inte speciellt förtjust i semlor och här kommer en topplista över några saker jag hellre testar än en semla idag och alla andra dagar. Är dessa uttryck obekanta för dig ber jag dig att googla med försiktighet. Är du en god kristen ska du nog låta bli helt.

Semlans ranking i mitt liv
1. Rusty Trombone
2. Felching
2. Soggy Biscuit
4. Zombie Punch
5. Hetvägg

Semlan först på femte plats alltså.
Men är det verkligen bara jag som undviker semlan idag? Hur gör du?

Don't call it a comeback

Kalla istället de senaste veckorna för en period av förnekelse och verklighetsflykt. Denial is not only a river in Egypt som min gamla mormor brukade säga. Inkorgen är nu full av påminnelser om att bloggen ju skulle handla om att tappa håret. Horder av män med flyende hårfästen har demonstrerat utanför mitt hem och uttryckt sin frustration över bloggens brist på relevans och riktning. Flintgubbepöbeln är vilsen och menar att jag kastade åt dem en snuttefilt bara för att kort efter rycka undan den. De har heller inte fått någon information.

De har rätt. Jag ber mina bröder om ursäkt och tar på mig mitt public service-ansvar igen. Jag börjar på direkten!

Eller inte nu, men nu. Inte nu. Men nu.
Imorgon kanske.

Frihet under ansvar

Det vanligaste resultatet när vi människor äntligen får loss möjligheten att jobba hemifrån en dag i veckan:

Min gulligaste näradödenupplevelse

På promenad längs Götgatan (Södermalm, Babylon, Sveryeah) ser jag plötsligt en stor svart boll och en mindre svart boll. Tre kvinnor gullar upphetsat med dessa, tar gruppbilder och liknande. Det rör sig om hundar fastbundna vid ett träd. Jag stannar och tittar lite på mysigheten. Det är mysigt. Plötsligt går kvinnorna iväg, det var alltså inte deras hundar. Åååå, nu vill den lilla hälsa på mig med, jag finns!

Som genom trolleri sitter plötsligt ingen av hundarna fast i någonting alls förutom sina koppel som nu släpar i marken. Vi är nära trafiken så jag kliver in och räddar dagen. Med kopplen i mina rättrådiga händer inser jag genast att hade jag varit med i Gäster med gester så hade Meg Westergren nu vrålat:


-Jag stjäl svindyra rashundar på stan och tänker sälja dem dyrt på Blocket!


Där står jag och spanar efter en husse eller matte med två goskorvar som snor runt mina ben. Oordning. Trottoaren plötsligt tom på folk. Helvete. Kanske ägaren sitter på närmaste hak. Närmaste hak heter Broder Tuck. Där har jag aldrig varit men jag vet att det är mest känt för att folk skjuter folk till döds där. Puls.

Vänder mig om för att binda fast bollarna vid trädet igen när dörren bakom mig öppnas och trädet skuggas av en 2,3 meter lång hantverkare som med slavisk brytning frågar:

-Vad ska du göra?

Kaninpuls. Men han köpte min story och jag gick raskt därifrån. I fortsättningen tänker jag satsa på mindre hundar utanför mataffärer. Enklare att sno från gamla tanter helt enkelt.

Aja baja Max Martin

Frågan på allas läppar: 

Hur kommer det egentligen att gå för The Bellamy Brothers när de nu stämmer Max Martin för textstöld?

Den kommunala musikskolan

+ a-kassa + pruttigt klimat = nordamerikansk musikskribent på stockholmsbesök kissar ner sig av imponering över svensk musikscen år 2011. Vem hade kunnat förutse den ekvationen gott folk? Mycket läsvärt och roligt, smakprov för den klickslöe nedan:


Young women - presumably all shampoo commercial models - play air drums to the selections by Joel Lindberg, tonight's DJ. He dishes up tunes by the Beach Boys, Dolly Parton and the Doors that I never even knew existed. Is this some kind of parallel pop universe? Or maybe heaven?


Läs dig mallig här.

Manlig självkänsla 24/7

I serien Prylar i mitt badrumsskåp har turen nu kommit till den där speciella salvan som min flickvän vägrar säga var hon använder. Efterforskningar på den världsvida väven har emellertid avslöjat följande: we must never speak of this again och därför ska ni istället få lära känna den costaricanska deodoranten.

I Costa Rica har tydligen Nivea tagit Mia Thörnbloms roll för här ska peppas. Så fort du har den här i din hand så vet du att du är en man då den är for men. Du uppfylls därefter genast av en pirrande menergy som får dig att gå helt wild resten av dagen. Inget kan stoppa dig i hela 24 h när du har mummat dig under armarna med denna produkt. För säkerhets skull rekommenderas dock att du tar med din costaricanska deodorant när du går hemifrån. Stöter du på patrull i form av några dumma menergivampyrer så tar du dig bara en snabb titt på korken och fortsätter ditt segertåg i trygg förvissning om att you rock. 

Hung like a race horse

I serien Saker på mitt kylskåp zoomar vi idag in på den japanska kondomen. Det här är en av mina käraste ägodelar och tydligen det som gäller för västerländska snubbar i Japan. En av dessa snubbar är svensk och jag trodde länge att det här var bara ännu en av alla hans Tokyo-skrönor med syfte att få honom själv att framstå som en större man än han egentligen är. Så fick jag den här i present av honom och sen dess vet jag inte längre vad jag ska tro.  

Mannen i fråga har dessutom samma namn som en berömd svensk travhäst från 1980-talet så det börjar ju luta åt att allt han sagt är sant. Shit. 

Mindemptiness

Här kommer en evighetslång artikel som av någon anledning får mig att gråta. Kanske för att det inte är jag som är så här bra på fiol eller på att skriva evighetslånga artiklar i Washington Post. Kanske för att den är så lång. Du kommer inte att orka eller hinna läsa hela artikeln så läs det som står här nedanför, scrolla sen ner till det näst sista filmklippet i artikeln, skumma ner till det sista klippet och kolla på det. Fundera sen lite över varför du inte hade tid att läsa hela artikeln, prioritera om lite och läs hela vettja. Bra skit nämligen.


Joshua Bell is one of the world's greatest violinists. His instrument of choice is a multimillion-dollar Stradivarius. If he played it for spare change, incognito, outside a bustling Metro stop in Washington, would anyone notice?

Svaret hittar du här.

Dagen jag insåg vem som bestämmer i kvarteren runt Gullmarsplan

WTF

          

OMG

FTW

Känn ingen sorg för mig Åre torg

Att bo i Sverige är som att titta på fotboll. Det är sjukt sällan det blir mål (fint väder) men när det väl händer så skiter vi alla kollektivt på oss av lycka och går ut och fångar dagen (badar i fontänen) som mycket väl kan vara den sista.

Att bo i exempelvis Kalifornien är som att kolla på hockey. Det blir mål oftare. Och befolkning blir mer och mer blasé för varje gång det händer. För det händer hela tiden. I soliga jävla Kalifornien.

Och apropå väder och vind så läste jag för länge sen i en broschyr om en skidort i Colorado där de hade lagt upp det så att det snöade på nätterna och var strålande sol hela dagarna. Vad förvånad jag blev när det visade sig stämma. Det hela var som en sex månader lång basketmatch – mål, mål, bara mål alltid jämt!

Sen åkte jag hem till Åre och ett tio år långt parti Fia med knuff.

Som fortfarande verkar pågå att döma av årebornas euforiska facebookutbrott de tre gånger per säsong som de slår en dubbelsexa (får åka puder). Lite som ett nyförälskat ungt par som är så osäkra på om de verkligen gillar varann överhuvudtaget att de måste säga det högt till alla hela tiden. Ibland är det till och med synd om alla andra som inte har en så epic kärlekspartner som åreborna. Gulligt. Åre som rondellhund.

Och för säkerhets skull: ;)

Ikväll blir det spännande för då ska jag på en tillställning på Brittiska Ambassaden. Flashigt. Jag kanske har fördomar om brittisk överhet men jag känner en viss oro för att kanske gå vilse på ambassaden och in i nåt rum där folk bär grismasker och har hela kandelabrar uppkörda där solen inte (heller) skiner. Rapport följer.

Trevlig helg!

No way San Jose!

Två svenska par åker på drömsemester till Costa Rica. Vägen till paradiset går via huvudstaden San Jose till vilken man köper biljetter. De mellanlandar i Houston, Texas, USA och får där lite oväntat byta flygplats men så kan det ju vara ibland. De landar i San Jose, hämtar sitt bagage och hoppar in i en taxi. Världsvana som de är talar de på spanska om för chauffören vart de vill åka. Chauffören säger då att han tyvärr inte talar spanska och att det vore fint om de kunde säga allt en gång till fast på engelska. Hans passagerare förvandlas sen raskt från fyra mindre fågelholkar till fyra jättestora då chauffören också passar på att hälsa de alla välkomna till San Jose, California, USA.

True story.

Burt Bacharach som skrev denna en av 1968 års största hittar hade varit stolt.

Sportlov 2.0

Helgen v 6

Den gångna helgen var förresten lite special. Jag gick på ett dop som förvandlades till ett bröllop och en söndagsfika som tydligen var ett födelsedagskalas. Pinsamt särskilt som det var en av de förträffligare som fyllde år. Leve henne! Däremellan hann jag också gå på en inflyttningsfest hos en sjöman i Hornstull. Det var en inflyttningsfest.  

Äntligen måndag!

Hoppas jag att han sa igår igen. Mannen med den nyöppnade starkölsburken. I ångestgången för pendelråttor på T-centralen. Jag hoppas att han gjorde som han brukar och satte sig ner, öppnade sin bärs och hälsade alla de sönderhetsade samhällsbärarna med just de orden. Hans liv kanske inte är riktigt komplett men jag vill påstå att han i alla fall inte saknar humor.

Dina hårfrågor

Mina känslor inför den här bilden är inte alls lika starka men går ändå att jämföra lite med den gången Cartman i South Park träffade en hel familj vars rövar satt där ansikten vanligtvis sitter. Lille Cartman inser att hans blott åttaåriga liv nu har peakat och att han aldrig någonsin kommer att se något roligare än den här familjen. Han går hem, upp på sitt rum och in i en djup depression. 

Själv tittar jag lite misstroget på Carls erbjudande ovan och undrar så många saker. Är det på rikt? Är det verkligen jätteroligt eller är jag bara förvirrad? Kommer jag nånsin igen hitta en lika bra frågespalt om hår där gurun i fråga inte har ett enda själv? Är inte det här för lätt? Men okej Carl. Vi gör det här då. Brev till dig:

Carl, jag ska skicka mina hårfrågor till dig snart. Men först ska jag bara fråga en kompis till mig som sitter i rullstol vilka löparskor han tycker att jag ska ha.

Carl, jag ska skicka mina hårfrågor till dig alldeles strax. Efter att jag har hittat en blind person som kan följa med som smakråd när jag provar nya kläder. Och en döv som ska få producera min nya skiva.

Tror jag nöjer mig så. Den som tycker att det behövs fler varianter till Carl är välkommen till kommentarfältet. 

Fredagsaction

Många yngre och obildade läsare har skrivit in och frågat varför jag har samma namn som en gul, tecknad gubbe på tv. Det har jag inte. Han i tv:n har däremot nästan samma namn som en farbror i en sagobok som heter Bibeln. Vars namn jag har lånat.

Bibel-Simson var mycket förtjust i sitt hår och hela hans styrka satt i just håret. Han var en bad boy och sjuuukt stark. En gång slog han ihjäl tusen snubbar med en åsnekäke. Vilket jäkla barr han måste haft! Simson började tyvärr hänga lite för mycket med en tjej som hette Delila och gjorde som de flesta förälskade män gör och berättade alla sina hemlisar för henne, inklusive den om styrkan i håret.

Pucko.

Delila visade sig såklart jobba för fienden och klippte av honom håret i sömnen. Fienden stack ut ögonen på Simson och fängslade honom i en kvarn. Senare hade de en dissa Simson-fest i kvarnen men då hade hans hår växt ut och Simson var mad stark igen. Fullt förståeligt så flippade han och ryckte loss en bärande balk i kvarnen som rasade ihop och dödade varenda jävel.

Inklusive honom själv.

Blogg-Simson gillar också sitt hår och hans egen sambo-Delila levde farligt häromnatten. Jag drömde på ett mycket realistiskt sätt att mitt hår höll på att blåsa av skallen i nån sorts orkan och vaknade till den charmiga förklaringen att det ju bara var Delila som låg och tuberkulos-hostade mig rätt i fejan från mycket nära håll.

Mys.

Flint Metal

Nämen vilka är det här som stoppsladdar sig rakt in i bloggen? 

Är det ett avantgardiskt konståkningsteam som testar gränserna med sin kostymör?

Är detta min frigörande dans-grupp som jag träffar varje onsdag?

Nej, det här är Black Metal-bandet Nifelheim vars frontfigurer även är kända som Bröderna Hårdrock. Om ni minns. 

Aldrig har väl nån varit argare på en hand än han längst till höger. 

Som ni ser så är rakning av en begynnande flint inget alternativ alls för de två tuffaste killarna på bilden. Jag beundrar modet här och borde kanske låta mig inspiras och spara ut en skön dödshockey att möta våren med. Borde jag det? 

Det som nu framkommit och som oroar mig lite är att hjältarna ovan är ifrån Västra Götaland precis som halva min genpool. Är de höga hårfästena en slump eller är vi kanske...släkt?

Don't get me started on the panna

Det är inte många som har sett min panna i full prakt men de få som gjort det har reagerat. För inte alls länge sedan testade jag faktiskt den gamla hederliga frisyren back slick. (Jag skulle prova ett jobb som säljare och ville inte klippa mig kort.) Med denna av gelé och spray glänsande cykelhjälm av hår på huvudet satte jag mig förväntansfull i cafeterian vid min dåvarande replokal och väntade på mitt band. 

De dök upp en efter en och hade alla det gemensamt att de först inte kände igen mig alls. Flackande blickar och nervöst fnitter avslöjade sen att det här kanske inte var den frisyr som klär mig allra bäst. Någon mumlade något om juggemafioso men till sist tog den ärligaste medmusikanten bladet från munnen och adresserade elefanten i rummet med orden:

-Men HELVETE vilken hög panna du har!

Jag klippte mig kort för det där jobbet.

Rivstart

Nä, nån sån blev det ju inte riktigt för världens siste bloggare och anledningen stavas INFLUENSA. Med stora bokstäver. Tillhörandes det gnälligare könet i dessa sammanhang, enligt det andra, så trodde jag fan att jag skulle stryka med ett tag men jag verkar överleva. Feberhallucinerad och svettmarinerad kom jag ut på andra sidan.

Som en skugga av mig själv. Men ändå. Det känns lite som att jag har varit på en riktigt värdelös semester nånstans och nu är hemma igen fast lite osäker på att jag verkligen var iväg. Och om det verkligen är möjligt att något kan suga så hårt som årets influensa. Fullt jämförbar med en ospecificerad sista minuten till Egypten med avresa idag.

Och som ni läsare har saknat mig.
Alla tre.

Den där släktträffen

De sista ljuva håren

3 augusti 2009

”-Vad fan har frisören gjort, luggen vill ju inte ligga som den brukar…”

5 oktober 2010

”-Helt sjukt bra att det har börjat växa ut nya små bäbishårstrån här i pannan, betyder det att mitt hårfäste är på väg ner?”

10 januari 2011

”Han var vaken i flera minuter innan han mindes att han börjat tappa sitt hår…”

Se där några milstolpar av förnekelse på väg mot den svidande insikten att mitt hår har börjat lämna mig. Jag vet att jag är i gott sällskap och att sånt här kan ske långt tidigare i livet men jag hävdar ändå att det hela är extra orättvist i mitt fall då jag startar med en Cone Head-hög panna som har varit en faktor i hela mitt narcissistiska liv. Och nu ska den få ännu mer uppmärksamhet.

Da Forehead

Denna höga panna har utgjort ett komplex jag delat med min syster som, liksom jag, med få undantag alltid har jobbat med lugg. Motvinden har varit vår fiende och mössan vår fristad.

Jag trodde länge att det bara var vi som såg ut så här men så åkte vi en dag med vår far till den västgötska prärien på släktträff. 100 dvärgar med minst lika höga pannor som jag minglade loss på en leråker och två saker stod klart; att shit vad vi är släkt! Samt att jag var långt ifrån ensam.

Ensam kände jag mig däremot ibland i gymnasiet där regelbundna mätningar utfördes av vissa klasskompisar som var säkra på att nästa mätning skulle visa att det fanns mer panna ovanför ögonbrynen än vad det fanns ansikte nedanför. Om ni fattar.

Men…

Skitsamma i det för nu ska det bli ännu mer panna åt folket och DU är inbjuden att peka och titta på när det gradvis sker. På vägen förväntar jag mig ditt stöd, att du delar med dig av egna erfarenheter i ämnet samt att du håller min hand den dag det blir dags för den slutgiltiga lösningen. Rakningen av huvudet alltså.

Och därmed slutet på bloggen.

Men nu har vi ju precis börjat och du är välkommen att följa mig mot min väg till den skrämmande tillvaron som flintgubbe. Nu kör vi.

Härifrån till skalligheten.