Den kommunala musikskolan

+ a-kassa + pruttigt klimat = nordamerikansk musikskribent på stockholmsbesök kissar ner sig av imponering över svensk musikscen år 2011. Vem hade kunnat förutse den ekvationen gott folk? Mycket läsvärt och roligt, smakprov för den klickslöe nedan:


Young women - presumably all shampoo commercial models - play air drums to the selections by Joel Lindberg, tonight's DJ. He dishes up tunes by the Beach Boys, Dolly Parton and the Doors that I never even knew existed. Is this some kind of parallel pop universe? Or maybe heaven?


Läs dig mallig här.

Manlig självkänsla 24/7

I serien Prylar i mitt badrumsskåp har turen nu kommit till den där speciella salvan som min flickvän vägrar säga var hon använder. Efterforskningar på den världsvida väven har emellertid avslöjat följande: we must never speak of this again och därför ska ni istället få lära känna den costaricanska deodoranten.

I Costa Rica har tydligen Nivea tagit Mia Thörnbloms roll för här ska peppas. Så fort du har den här i din hand så vet du att du är en man då den är for men. Du uppfylls därefter genast av en pirrande menergy som får dig att gå helt wild resten av dagen. Inget kan stoppa dig i hela 24 h när du har mummat dig under armarna med denna produkt. För säkerhets skull rekommenderas dock att du tar med din costaricanska deodorant när du går hemifrån. Stöter du på patrull i form av några dumma menergivampyrer så tar du dig bara en snabb titt på korken och fortsätter ditt segertåg i trygg förvissning om att you rock. 

Hung like a race horse

I serien Saker på mitt kylskåp zoomar vi idag in på den japanska kondomen. Det här är en av mina käraste ägodelar och tydligen det som gäller för västerländska snubbar i Japan. En av dessa snubbar är svensk och jag trodde länge att det här var bara ännu en av alla hans Tokyo-skrönor med syfte att få honom själv att framstå som en större man än han egentligen är. Så fick jag den här i present av honom och sen dess vet jag inte längre vad jag ska tro.  

Mannen i fråga har dessutom samma namn som en berömd svensk travhäst från 1980-talet så det börjar ju luta åt att allt han sagt är sant. Shit. 

Mindemptiness

Här kommer en evighetslång artikel som av någon anledning får mig att gråta. Kanske för att det inte är jag som är så här bra på fiol eller på att skriva evighetslånga artiklar i Washington Post. Kanske för att den är så lång. Du kommer inte att orka eller hinna läsa hela artikeln så läs det som står här nedanför, scrolla sen ner till det näst sista filmklippet i artikeln, skumma ner till det sista klippet och kolla på det. Fundera sen lite över varför du inte hade tid att läsa hela artikeln, prioritera om lite och läs hela vettja. Bra skit nämligen.


Joshua Bell is one of the world's greatest violinists. His instrument of choice is a multimillion-dollar Stradivarius. If he played it for spare change, incognito, outside a bustling Metro stop in Washington, would anyone notice?

Svaret hittar du här.

Dagen jag insåg vem som bestämmer i kvarteren runt Gullmarsplan

WTF

          

OMG

FTW

Känn ingen sorg för mig Åre torg

Att bo i Sverige är som att titta på fotboll. Det är sjukt sällan det blir mål (fint väder) men när det väl händer så skiter vi alla kollektivt på oss av lycka och går ut och fångar dagen (badar i fontänen) som mycket väl kan vara den sista.

Att bo i exempelvis Kalifornien är som att kolla på hockey. Det blir mål oftare. Och befolkning blir mer och mer blasé för varje gång det händer. För det händer hela tiden. I soliga jävla Kalifornien.

Och apropå väder och vind så läste jag för länge sen i en broschyr om en skidort i Colorado där de hade lagt upp det så att det snöade på nätterna och var strålande sol hela dagarna. Vad förvånad jag blev när det visade sig stämma. Det hela var som en sex månader lång basketmatch – mål, mål, bara mål alltid jämt!

Sen åkte jag hem till Åre och ett tio år långt parti Fia med knuff.

Som fortfarande verkar pågå att döma av årebornas euforiska facebookutbrott de tre gånger per säsong som de slår en dubbelsexa (får åka puder). Lite som ett nyförälskat ungt par som är så osäkra på om de verkligen gillar varann överhuvudtaget att de måste säga det högt till alla hela tiden. Ibland är det till och med synd om alla andra som inte har en så epic kärlekspartner som åreborna. Gulligt. Åre som rondellhund.

Och för säkerhets skull: ;)

Ikväll blir det spännande för då ska jag på en tillställning på Brittiska Ambassaden. Flashigt. Jag kanske har fördomar om brittisk överhet men jag känner en viss oro för att kanske gå vilse på ambassaden och in i nåt rum där folk bär grismasker och har hela kandelabrar uppkörda där solen inte (heller) skiner. Rapport följer.

Trevlig helg!

No way San Jose!

Två svenska par åker på drömsemester till Costa Rica. Vägen till paradiset går via huvudstaden San Jose till vilken man köper biljetter. De mellanlandar i Houston, Texas, USA och får där lite oväntat byta flygplats men så kan det ju vara ibland. De landar i San Jose, hämtar sitt bagage och hoppar in i en taxi. Världsvana som de är talar de på spanska om för chauffören vart de vill åka. Chauffören säger då att han tyvärr inte talar spanska och att det vore fint om de kunde säga allt en gång till fast på engelska. Hans passagerare förvandlas sen raskt från fyra mindre fågelholkar till fyra jättestora då chauffören också passar på att hälsa de alla välkomna till San Jose, California, USA.

True story.

Burt Bacharach som skrev denna en av 1968 års största hittar hade varit stolt.

Sportlov 2.0

Helgen v 6

Den gångna helgen var förresten lite special. Jag gick på ett dop som förvandlades till ett bröllop och en söndagsfika som tydligen var ett födelsedagskalas. Pinsamt särskilt som det var en av de förträffligare som fyllde år. Leve henne! Däremellan hann jag också gå på en inflyttningsfest hos en sjöman i Hornstull. Det var en inflyttningsfest.  

Äntligen måndag!

Hoppas jag att han sa igår igen. Mannen med den nyöppnade starkölsburken. I ångestgången för pendelråttor på T-centralen. Jag hoppas att han gjorde som han brukar och satte sig ner, öppnade sin bärs och hälsade alla de sönderhetsade samhällsbärarna med just de orden. Hans liv kanske inte är riktigt komplett men jag vill påstå att han i alla fall inte saknar humor.

Dina hårfrågor

Mina känslor inför den här bilden är inte alls lika starka men går ändå att jämföra lite med den gången Cartman i South Park träffade en hel familj vars rövar satt där ansikten vanligtvis sitter. Lille Cartman inser att hans blott åttaåriga liv nu har peakat och att han aldrig någonsin kommer att se något roligare än den här familjen. Han går hem, upp på sitt rum och in i en djup depression. 

Själv tittar jag lite misstroget på Carls erbjudande ovan och undrar så många saker. Är det på rikt? Är det verkligen jätteroligt eller är jag bara förvirrad? Kommer jag nånsin igen hitta en lika bra frågespalt om hår där gurun i fråga inte har ett enda själv? Är inte det här för lätt? Men okej Carl. Vi gör det här då. Brev till dig:

Carl, jag ska skicka mina hårfrågor till dig snart. Men först ska jag bara fråga en kompis till mig som sitter i rullstol vilka löparskor han tycker att jag ska ha.

Carl, jag ska skicka mina hårfrågor till dig alldeles strax. Efter att jag har hittat en blind person som kan följa med som smakråd när jag provar nya kläder. Och en döv som ska få producera min nya skiva.

Tror jag nöjer mig så. Den som tycker att det behövs fler varianter till Carl är välkommen till kommentarfältet. 

Fredagsaction

Många yngre och obildade läsare har skrivit in och frågat varför jag har samma namn som en gul, tecknad gubbe på tv. Det har jag inte. Han i tv:n har däremot nästan samma namn som en farbror i en sagobok som heter Bibeln. Vars namn jag har lånat.

Bibel-Simson var mycket förtjust i sitt hår och hela hans styrka satt i just håret. Han var en bad boy och sjuuukt stark. En gång slog han ihjäl tusen snubbar med en åsnekäke. Vilket jäkla barr han måste haft! Simson började tyvärr hänga lite för mycket med en tjej som hette Delila och gjorde som de flesta förälskade män gör och berättade alla sina hemlisar för henne, inklusive den om styrkan i håret.

Pucko.

Delila visade sig såklart jobba för fienden och klippte av honom håret i sömnen. Fienden stack ut ögonen på Simson och fängslade honom i en kvarn. Senare hade de en dissa Simson-fest i kvarnen men då hade hans hår växt ut och Simson var mad stark igen. Fullt förståeligt så flippade han och ryckte loss en bärande balk i kvarnen som rasade ihop och dödade varenda jävel.

Inklusive honom själv.

Blogg-Simson gillar också sitt hår och hans egen sambo-Delila levde farligt häromnatten. Jag drömde på ett mycket realistiskt sätt att mitt hår höll på att blåsa av skallen i nån sorts orkan och vaknade till den charmiga förklaringen att det ju bara var Delila som låg och tuberkulos-hostade mig rätt i fejan från mycket nära håll.

Mys.

Flint Metal

Nämen vilka är det här som stoppsladdar sig rakt in i bloggen? 

Är det ett avantgardiskt konståkningsteam som testar gränserna med sin kostymör?

Är detta min frigörande dans-grupp som jag träffar varje onsdag?

Nej, det här är Black Metal-bandet Nifelheim vars frontfigurer även är kända som Bröderna Hårdrock. Om ni minns. 

Aldrig har väl nån varit argare på en hand än han längst till höger. 

Som ni ser så är rakning av en begynnande flint inget alternativ alls för de två tuffaste killarna på bilden. Jag beundrar modet här och borde kanske låta mig inspiras och spara ut en skön dödshockey att möta våren med. Borde jag det? 

Det som nu framkommit och som oroar mig lite är att hjältarna ovan är ifrån Västra Götaland precis som halva min genpool. Är de höga hårfästena en slump eller är vi kanske...släkt?

Don't get me started on the panna

Det är inte många som har sett min panna i full prakt men de få som gjort det har reagerat. För inte alls länge sedan testade jag faktiskt den gamla hederliga frisyren back slick. (Jag skulle prova ett jobb som säljare och ville inte klippa mig kort.) Med denna av gelé och spray glänsande cykelhjälm av hår på huvudet satte jag mig förväntansfull i cafeterian vid min dåvarande replokal och väntade på mitt band. 

De dök upp en efter en och hade alla det gemensamt att de först inte kände igen mig alls. Flackande blickar och nervöst fnitter avslöjade sen att det här kanske inte var den frisyr som klär mig allra bäst. Någon mumlade något om juggemafioso men till sist tog den ärligaste medmusikanten bladet från munnen och adresserade elefanten i rummet med orden:

-Men HELVETE vilken hög panna du har!

Jag klippte mig kort för det där jobbet.

Rivstart

Nä, nån sån blev det ju inte riktigt för världens siste bloggare och anledningen stavas INFLUENSA. Med stora bokstäver. Tillhörandes det gnälligare könet i dessa sammanhang, enligt det andra, så trodde jag fan att jag skulle stryka med ett tag men jag verkar överleva. Feberhallucinerad och svettmarinerad kom jag ut på andra sidan.

Som en skugga av mig själv. Men ändå. Det känns lite som att jag har varit på en riktigt värdelös semester nånstans och nu är hemma igen fast lite osäker på att jag verkligen var iväg. Och om det verkligen är möjligt att något kan suga så hårt som årets influensa. Fullt jämförbar med en ospecificerad sista minuten till Egypten med avresa idag.

Och som ni läsare har saknat mig.
Alla tre.

Den där släktträffen

De sista ljuva håren

3 augusti 2009

”-Vad fan har frisören gjort, luggen vill ju inte ligga som den brukar…”

5 oktober 2010

”-Helt sjukt bra att det har börjat växa ut nya små bäbishårstrån här i pannan, betyder det att mitt hårfäste är på väg ner?”

10 januari 2011

”Han var vaken i flera minuter innan han mindes att han börjat tappa sitt hår…”

Se där några milstolpar av förnekelse på väg mot den svidande insikten att mitt hår har börjat lämna mig. Jag vet att jag är i gott sällskap och att sånt här kan ske långt tidigare i livet men jag hävdar ändå att det hela är extra orättvist i mitt fall då jag startar med en Cone Head-hög panna som har varit en faktor i hela mitt narcissistiska liv. Och nu ska den få ännu mer uppmärksamhet.

Da Forehead

Denna höga panna har utgjort ett komplex jag delat med min syster som, liksom jag, med få undantag alltid har jobbat med lugg. Motvinden har varit vår fiende och mössan vår fristad.

Jag trodde länge att det bara var vi som såg ut så här men så åkte vi en dag med vår far till den västgötska prärien på släktträff. 100 dvärgar med minst lika höga pannor som jag minglade loss på en leråker och två saker stod klart; att shit vad vi är släkt! Samt att jag var långt ifrån ensam.

Ensam kände jag mig däremot ibland i gymnasiet där regelbundna mätningar utfördes av vissa klasskompisar som var säkra på att nästa mätning skulle visa att det fanns mer panna ovanför ögonbrynen än vad det fanns ansikte nedanför. Om ni fattar.

Men…

Skitsamma i det för nu ska det bli ännu mer panna åt folket och DU är inbjuden att peka och titta på när det gradvis sker. På vägen förväntar jag mig ditt stöd, att du delar med dig av egna erfarenheter i ämnet samt att du håller min hand den dag det blir dags för den slutgiltiga lösningen. Rakningen av huvudet alltså.

Och därmed slutet på bloggen.

Men nu har vi ju precis börjat och du är välkommen att följa mig mot min väg till den skrämmande tillvaron som flintgubbe. Nu kör vi.

Härifrån till skalligheten.