The soundtrack of my life

Death. Med en låt inspelad 1975.
Även punken stal vi från de svarta visar det sig. Läs hela sagan här.

Qvinnan i mitt liv

I bil när vi passerar restaurang Indian Restaurant:
-Åh, kolla där har de indiansk mat, undrar om det är gott?

Buffalo Tikka Masala, anyone?

Högst upp i Rockefeller Center, NYC:
-Åh, kolla där borta är Fritidsgudinnan!

Den bästa gudinnan någonsin.
Och den bästa qvinnan.

En masspsykos vid namn semlan

Idag når Sverige sin kulinariska klimax i och med Fat Tuesday då vi alla bara äter mellanmålsbullar (så hette de på min skola) med grädde och mandelmassa i och kokain piffigt siktat över toppen. Jag tror inte att det var kokain på semlorna sist jag åt en men det måste ha hänt en del i frågan sen tidig kritaperiod, hur annars förklara psykosen omkring oss. Så jävla gott är det inte.

En snabb koll med byalaget (facebook) ger också vissa indikationer på att somliga bara äter semla för att man ska. Andra är överlyckliga för att Fat Tuesday innebär carte blanche för hejdlöst svullande inför andras ögon. I 364 dagar har dessa personer smusslat med sin semmelkartong inför kollegor och familj men idag smäller det. Idag är det mer än okej. Det anses suspekt att inte göra det.

Där har vi en intressant dag att införa förresten: Pervodagen, där alla förväntas vara sig själva för en dag. Casual Friday with a twist liksom. Man kommer in på jobbet och i receptionen sitter denna dag en dominatrix i läderraffset och fuck me boots med piskan redo. Hon undrar strängt varför jag inte har tagit med mig min perversa läggning idag. Jag ignorerar hennes fråga med ett spefullt leende och när jag passerat henne inser hon vilken lurifax jag är. En buttplug med hästsvans syns ju inte framifrån! 

Som den vakne läsaren listat ut är jag inte speciellt förtjust i semlor och här kommer en topplista över några saker jag hellre testar än en semla idag och alla andra dagar. Är dessa uttryck obekanta för dig ber jag dig att googla med försiktighet. Är du en god kristen ska du nog låta bli helt.

Semlans ranking i mitt liv
1. Rusty Trombone
2. Felching
2. Soggy Biscuit
4. Zombie Punch
5. Hetvägg

Semlan först på femte plats alltså.
Men är det verkligen bara jag som undviker semlan idag? Hur gör du?

Don't call it a comeback

Kalla istället de senaste veckorna för en period av förnekelse och verklighetsflykt. Denial is not only a river in Egypt som min gamla mormor brukade säga. Inkorgen är nu full av påminnelser om att bloggen ju skulle handla om att tappa håret. Horder av män med flyende hårfästen har demonstrerat utanför mitt hem och uttryckt sin frustration över bloggens brist på relevans och riktning. Flintgubbepöbeln är vilsen och menar att jag kastade åt dem en snuttefilt bara för att kort efter rycka undan den. De har heller inte fått någon information.

De har rätt. Jag ber mina bröder om ursäkt och tar på mig mitt public service-ansvar igen. Jag börjar på direkten!

Eller inte nu, men nu. Inte nu. Men nu.
Imorgon kanske.

Frihet under ansvar

Det vanligaste resultatet när vi människor äntligen får loss möjligheten att jobba hemifrån en dag i veckan:

Min gulligaste näradödenupplevelse

På promenad längs Götgatan (Södermalm, Babylon, Sveryeah) ser jag plötsligt en stor svart boll och en mindre svart boll. Tre kvinnor gullar upphetsat med dessa, tar gruppbilder och liknande. Det rör sig om hundar fastbundna vid ett träd. Jag stannar och tittar lite på mysigheten. Det är mysigt. Plötsligt går kvinnorna iväg, det var alltså inte deras hundar. Åååå, nu vill den lilla hälsa på mig med, jag finns!

Som genom trolleri sitter plötsligt ingen av hundarna fast i någonting alls förutom sina koppel som nu släpar i marken. Vi är nära trafiken så jag kliver in och räddar dagen. Med kopplen i mina rättrådiga händer inser jag genast att hade jag varit med i Gäster med gester så hade Meg Westergren nu vrålat:


-Jag stjäl svindyra rashundar på stan och tänker sälja dem dyrt på Blocket!


Där står jag och spanar efter en husse eller matte med två goskorvar som snor runt mina ben. Oordning. Trottoaren plötsligt tom på folk. Helvete. Kanske ägaren sitter på närmaste hak. Närmaste hak heter Broder Tuck. Där har jag aldrig varit men jag vet att det är mest känt för att folk skjuter folk till döds där. Puls.

Vänder mig om för att binda fast bollarna vid trädet igen när dörren bakom mig öppnas och trädet skuggas av en 2,3 meter lång hantverkare som med slavisk brytning frågar:

-Vad ska du göra?

Kaninpuls. Men han köpte min story och jag gick raskt därifrån. I fortsättningen tänker jag satsa på mindre hundar utanför mataffärer. Enklare att sno från gamla tanter helt enkelt.

Aja baja Max Martin

Frågan på allas läppar: 

Hur kommer det egentligen att gå för The Bellamy Brothers när de nu stämmer Max Martin för textstöld?